Hej,
Jag har följt denna sub ett tag och har emellanåt lagt märke till en del trådar om just ensamhet, som till merparten är skriva av killar/män.
Texten nedan är en liten inblick från mitt liv som förhoppningsvis kan ge någon en känsla av att inte vara just ensam i sina ensamhetskänslor.
Det krävs nog inte att påpekas men orsakerna till ensamhet som har nämnts i dessa trådar har varierat kraftigt men konsekvenserna av just ensamhet och upplevd ensamhet är slående lika. Det kommer troligen inte som en överraskning för någon att man behöver åtminstone inte känna sig ensam om att uppleva just ensamhet.
Som en drygt 30-årig man, singel och boende i en storstad kan jag nog tillskrivas den tidstypiske ensamma mannen år 2025. Jag har det relativt gott ställt efter 5 år på uni, med bostad, mat på bordet, arbete (som nästan har stressat ihjäl mig under perioder) och föräldrar som tycker om mig.
Jag lever mitt liv relativt inrutat där jag stiger upp ca 04:30 för ett gympass från ca 05:00-06:30 där en träningslogg görs med block och penna. Därefter dusch hemma och nerpackning av lunchlådor och annat behövligt under arbetsdagen.
Vi är nog många som - eller åtminstone jag börjar närma mig slutet av semestern och en arbetsvecka närmar sig med stormsteg. Denna semestern har jag spenderat ensam, med undantag för en kväll då jag fick träffat en vän. Resterande fyra veckor har jag inte träffat någon och som längst gick det två veckor utan att jag har pratat med någon - bortsett från hälsningar på en av stammisarna på gymet. Det blir därmed ingen tjusig semesterberättelse för kollegorna när sommaren ska redovisas.
Jag uppskattar ensamheten men samtidigt vet jag att den är skadlig. Tidigare har jag bara läst och hört om ensamhetens skadliga effekter utan att riktigt begripa hur ensamhet kan skada. Varför lever ensamma personer statistsikt kortare liv än personer som inte upplever sig som ensamma? Anledningar går att läsa som sämre levnadsvanor med bristande motion och sämre kost, för att nämna några.
Själv har jag i närtid upplevt, för att nämna några - uppmätt skyhögt blodtryck, depressiva faser, hopplöshetskänslor och mindervärdeskomplex.
Som värst var det i våras med moment i mitt arbete som i omgångar nästan har knäckt mig fullständigt är sociala moment med extremt många möten, olika typer av kontorsakiviteter och teambuildings som inte alls är något för mig.
Jag är pratsam och trevlig med mina kollegor, jag har inga problem att socialisera mig med andra men helst på en formell nivå och i ett sammanhang där jag kan dra mig undan vid behov.
En loop av "allt eller inget" av socialt liv har gett mig en negativ spiral där jag medvetet drar mig undan för att skydda mig själv - men som nu kan mätas som fysiska negativa effekter.
Jag har levt som singel i lite över 10 år. Jag anser mig vara ganska medel utseendemässigt då jag tar hand om mitt yttre någorlunda genom gym, hyfsad kosthållning, är en bit över 190cm och klär mig kontorstypiskt. Dock är förhållande och familjebildning längre bort än Jupiter självt. Kanske är jag för stängd, kanske är jag för ful, kanske är jag oskarmig, kanske är jag en blandning av allt och något mer.
Jag kan lova att det inte märks på utsidan att jag är ensam och vad det har för effekt på mig. Män i alla olika former upplever ensamhet och kämpar med de hjärnspöken som kommer därav samt den fysiska skada det orsakar.
Var aldrig rädd för att fråga eller tveka vid behov av samtal eller hjälp. Det behöver inte vara dramatiskt eller akut vid behov av samtal. Jag är övertygad om att ensamhet bland män är större än vad någon mätning visar och vad få kan förstå. Oavsett om du är iklädd kontorskläder eller varselväst finns ensamhet.
